Om boken: 2011 / “Och från och med då började Ermil bli uttråkad. Kommer han att ta en kvast i sina händer, kommer han att börja rengöra sin husbondes hingst? Om han börjar kratta snödrivor är hans själ inte på humör för arbete. Han kommer att äta middag, gå och lägga sig på spisen, och han kommer att känna sig varm och näring, men inte lugn i sina tankar. Han föreställer sig att han och köpmannen kör längs vägen, fältet är vitt, himlen är vit; löparna tjuter, stolparna sitter fast på sidorna och köpmannen drog sin päls runt sig, och på grund av pälskappan buktade hans plånbok ut. Människor kommer att börja snarka, tuppar kommer att gala på gården, de kommer att ringa i katedralen för matins, och Yermil vänder sig fortfarande från sida till sida. Tidigare blev han uppäten av husbonden: hans kinder var svullna, halsen blev som en gris, kaftanen som han tog hemifrån passade inte: när han började knäppa den sprack öglorna. Och så kom det…»